perken

Å. Jag blir så ledsen. Varför spenderar människor så mycket tid till att vara otrevliga mot andra, göra illa varandra och hålla på sin rätt in i det sista? Att veta bäst, göra först och förstöra i både stort och smått. En dålig dag med huvudvärk, en kass uppväxt, ett bittert sinne? Är det kanske orsaken till all mänsklig ondska?

Tänk om alla bara kunde vara snälla mot varandra... Inte drämma till med bitska kommenterar eller åka snålskjuts på varandra. Tänk så mysigt vi kunde ha det! Och ingen skulle känna sig tvungen att vara på sin vakt. Utan istället ägna den tiden åt att säga något snällt eller varför inte baka något gott att bjuda på? En kram?

Kan vi inte säga så? Hädanefter är vi snälla mot varandra!

 

Fika. Det gör en glad, och snäll!

...och Dalarna.

Förra året kunde jag skryta med att säga till alla göteborgare att det var hela -30 grader och ofattbart vackert i mina gamla hemtrakter.

 

 

Jag blir alldeles ledsen i hjärtat när jag läser på löpsedlarna om tjejen som fått en bröstförstoring i bröllopspresent och dessutom hamnat i koma...

Hur illa funtad är man inte om det är det finaste man kan komma på att ge sin nyblivna äkta hälft? Att direkt be om en förändring?

Näe, bort med sådana människor.

Och nej, jag tror inte en sekund på att det var vad tjejen ifråga helst av alla ville ha.

Internetbank i all ära! Det använder jag och maken flitigt och sänder många uppskattade tankar till att det ofta går så smidigt att betala räkningar och föra över pengar. Klick, klick! Så är pengarna flyttade från mig till maken, från våra konton till hyra, telefon och annat viktigt. Men är det bara jag som tycker att det är en aningens nervöst och lite sådär småsvettigt att klicka omkring på den egna banken?

Rädd är jag att det helt plötsligt en vanlig mulen dag kommer upp en ruta "Godkännande av att ge månadslönen till alla trebenta kor i Småland" eller liknande när jag sitter och betalar räkningarna. Och att jag den dagen liksom många andra lite smått stressad och virrig klickar i och tänker "Va skönt att det nu äntligen är klart!"...

Vi har 11 trappor från vårt berg och ner till gatan. Inte trappsteg, nej. Trappor! Nyttigt och så men också lite väl otäckt. Det är mest skog och betongväggar intill trapporna vilket inte riktigt framkallar mysiga och trevliga känslor i morgon och kvällsmörkret. Speciellt inte för sådana som mig som har elefantminne vad det gäller skräckfilmer och nyheter om våldtäktsmän och mördare.

 

Alla helgona har fått en helt ny betydelse, en vacker sådan, med det gör ont i själen.

Vi for till vår älskade killes grav och fixade fint. Alldeles varm i hjärtat blev jag av att det var köbildning från alla anhöriga på kyrkogården. Och så till den grad att kyrkogårdsvaktmästare med reflexvästar fanns på plats för att hjälpa till med att strukturera upp parkering och annat praktiskt. Trodde aldrig att en reflexväst skulle väcka så mycket postitiva känslor.

Så många älskade människor som gått före oss och så många anhöriga som samlades för att minnas. Så många tankar bakom alla ljus som tändes. Senare på kvällen lyste de likt stjärnor i mörkret.

Vi var med på Spädbarnsfondens minnesstund för alla små barn. Det smärtade och värmde på en och samma gång. Alla våra barns namn lästes upp och det tändes ett ljus för varje småtting. Hjärtat bankade hårt när Fritiofs namn blev uppläst och han fick sitt ljus tänt.

Om jag någonsin tvekat så vet jag nu, kärleken är större än döden.

Nä, jag vet.

Det är torftigt med foton och inlägg längre än femtio ord just nu. Men dagarna har blivit längre och nätterna för korta. Och mina listor tycks växa istället för att minska ju mer jag bockar av dem.

Mest av allt vill jag just nu bara sitta inlindad i en filt, i vår soffa och spreta med tårna med en kopp choklad i handen. Sånt gör en kreativ. På riktigt!

Snart.

Nästa gång någon kallar mig "du som är så ung" ska jag be denne kolla Sj:s hemsida. Upp till 25 år åker man fritt och ledigt med deras ungrabatt. Sen är man gammal (och rik?). Med tanke på när man slutar vara ung...

Då var det spikat och klart.

Undrar om det är samma typ av matupplevelse/njutning i att äta Mcdonalds mat i vuxen ålder som det är för en tvååring att äta direkt ur smörpaketet?

Då kanske det räcker att gå lös med Bregotten.

Fett som fett, liksom.