perken

En nackdel med att tycka att det inte bara är trevligt att sitta och prata när man fikar, utan även stoppa i sig massor med goda grejer, det är just att jag ofta äter mer än mina gäster. De flesta verkar nöja sig med en kaka eller möjligtvis dela en till med en annan. Det kan inte jag. Finns det olika varianter på ett fat, ja då måste jag ju såklart testa alla! Även om det innebär att jag kanske har ätit chokladballerina ett otal gånger förut. Och var något extra gott, ja då är det ju trevligt att passa på att ta en till. Tar kaffet slut? Ja, men på med en kanna till såklart! Så där kan jag sitta i evigheter. Så även igår. Jag kom till och med på mig själv med att ta åt mig av semlorna före mina gäster... Lite illa. Var dock lite förlåtande eftersom bebisen var förpassad till ena mamman. Jag har lärt mig att när händerna är fria gäller det att passa på.

Jag tror detta kommer från min kära farmor som blir 92 i år. I hennes kök fikar man alltid. Och man fikar mycket. Det är rent ut sagt mycket oartigt att tacka nej. På bred dalmål, som är det finaste jag vet, uppmanar farmor alltid mig "Nu ska du doppa Erika!". Och så tar hon själv en sockerkaksbit och doppar ner i kaffet, tittar på mig och ler brett. För nu ska vi fika, prata och bara ha det bra. Och när kaffet och kakorna är slut, då åker kaffepannan en andra gång på spisen medan jag letar i skåpet efter mer fika.

Det är en riktig fika det.

 

Och det här är ett bra kakfat, som gjort för att sitta länge till.

Igår gjorde jag en storladdning semlor - hela 32 stycken! Min plan är nämligen att locka hit goda vänner och även att jag och bebisen ska våldgästa andra. Passar ju rätt bra att ta med sig något gott!

Jag blir nästan fånigt lycklig över att fika. En kopp kaffe, något gott till och någon eller flera goda vänner. Så är dagen gjord!

Idag raggade jag hem två mammor med tillhörande bebisar. En mycket fin fika blev det. Härligt efterlängtat prat om sovtimmar, utveckling och bebiskläder. Nu har jag energi till några fler tidiga mornar! (Lillkillen vill nämligen helst upp klockan 06.00 numera...)

Liten börjar bli stor! Snart dags för egen dator?

 

 

 

Jag har fått en alldeles ny fascination för nätshopping. I timmar (nja, blir kanske snarare minuter) sitter jag och jämför priser, dreglar över olika märken och kvalitéer. Något som passar en nybliven mamma alldeles utmärkt. Även om inte alla butiker är trånga känns det nämre som barnplågeri att släpa en yrvaken bebis in i varma affärer för att mamman vill shoppa.

Därför är det alldeles perfekt. Några klick och sen kan jag ta mig en halvtimmes barnvagnspromenad för att hämta ut det. Utvalt och klart. Häromveckan vaknade jag av ett leveranssms. Glad i hågen såg jag när jag scrollade bakåt att även en till leverans hade kommit. Lycklig över att snart få klämma och känna på lillens nya kläder skyndade jag mig iväg för att hämta ut dessa.

Inne på macken, som också är vår post, langar jag fram mobilen och säger glatt att jag ska hämta ut två paket. Tanten går in i skrubben bakom disken, men kommer ut efter fem minuter med endast att paket. "Är du säker på att det var två?", undrar hon. Javisst var jag det! Jag förklarar tydligt att jag minsann beställt från två olika företag, pekar på mobilen och förklarar att jag ju fått två sms. Tanten försvinner in igen i skrubben. Kommer ut ytterligare fem minuter senare. Kollar fundersamt på mig och säger att hon verkligen inte kan hitta något till paket. Jag börjar bli lite smått nervös. Tänk om paketet har försvunnit? Jag hade slagit på rätt stort, bland annat med en vinteroverall som vi inte alls har råd att vara utan. Jag bläddrar upp leveransorderns nummer, skriver ner den och tanten går in igen. Kommer ut, nu rätt uppgiven. Jag blir irriterad, det måste ju finnas! Tanten frågar sin kollega om hjälp. Nu är de två som bökar därinne. Jag börjar småmuttra för mig själv om paket som försvinner och trummar lite irriterat med mobilen på disken. Kostar på mig att börja muttra lite högre. Nu får de faktiskt hitta mitt paket! Tanten och kollegan kommer ut. Frågar mig om det verkligen är säkert att jag har ett leveranssms. Kan jag ha sett fel? Höra på maken? Jag är väl inte blind heller! Jag förklarar tålmodigt att jag har ett sådant sms i telefonen, viftar med mobilen framför hennes ansikte. Tanten suckar och ringer upp transportansvarig. Nöjd över att hon tar tag i situationen kikar jag i förbifarten på sms:et där det klart och tydligt står att jag kan hämta ut mitt paket, där också datum och tid står som....? Vänta nu! Som i år 2011?! NEJ. NEJ, NEJ, NEJ! En rodnad som inte prytt mitt ansikte sedan högstadiet bryter ut och jag stirrar vilt på sms:et. Jag har sett fel! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hör i panik hur tanten frågar om de kan kika igen om de har missat mitt paket, ligger det kanske på lastbilsflaket? Inser att jag måste göra något. Nu! Jag stammar fram, svettigt och med rött ansikte att jag hade fel. Förlåt, förlåt! Pinsamheten skär i kroppen. Tanten tittar på mig. Muttrar några korta ord i luren. Lägger på. Bara ser på mig. Säger att det inte är någon fara. Men jag ser ju att det visst inte är okej. Jag ser bakom det ansträngda leendet hur svårt hon har för att inte låta något mer negativa ord tränga sig fram ur munnen.

Och nu. Varje gång jag går in på macken så jobbar hon. Jag ser att hon känner igen mig. Jag slipper aldrig undan hennes blick som bränner på mig. "Den där nedrans lilla fjanttjejen som inte kan läsa", så tänker hon. Och just då önskar jag att vi bodde på ett större ställe, där man kunde börja undvika ställen som man gjort bort sig på.

Ja, varför inte, Frida! Läs om ni orkar!

Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag var sjutton år, skulle snart fylla 18. Jag var ganska glad. Livet var tidvis underbart och tidvis väldigt förvirrat och jobbigt. Jag läste mina tiders mest fruktansvärda kurs - matte C, vilket gjorde två av veckans dagar till en ren mardröm. Jag gick dock i en väldigt fin klass och fick väldigt fina vänner som gjorde mig lycklig. Jag såg fram emot att för andra sommaren i rad jobba på mitt sommarcafé. Något som jag än idag verkligen saknar.


Vad gjorde du för ett år sedan?

Jag jobbade massor. Magen pajade. Jag hade precis fått reda på att jag väntade barn igen - stor lycka och stor rädsla. Jag gick ner i varv. Började drömma om att flytta bort från innerstan, ut till Hönö.

Fem snacks du gillar?

Jag älskar choklad! Semlor med, fast det kanske inte hör hit... Chips är också väldigt gott! Och glass. Plockgodis... Jag skulle kunna göra en hundra-lista med snacks jag gillar.


Fem sånger du kan hela texten till?

Ja. Min musiksmak under årens lopp kan man diskutera. Men, men. Här kommer det: i princip alla Hjalle och Heavys låtar till min gamla musiklärares stora förtvivlan... Med väldigt uttänkta textrader som "Å konstapeln Melin, du är snygg du är bra, du äter handgranat till frukost du är allt en tjej vill ha. Men konstapeln Melin, vi är ingen kokosnöt och ingen vill ju hjälpa dig fast du är så söt. Konstapeln Melin!", var jag som 13-åring helt såld och sjöng givettvis med i alla låtar. (De som var med i "På rymmen" i fyran, ni vet. Långt stripigt hår och läderjackor.) Men jag kan också sjunga de flesta lucialåtar efter att ha varit med i Faluns luciakör. Mängder med barnlåtar från förskolan, såklart.

Fem saker du skulle vilja göra om du var mångmiljonär?

Jag skulle vilja vara hemma längre med Vide. Och när jag väl började skulle jag och maken kunna jobba kortare dagar så vi kunde få mer tid för varandra. Jag skullle ge en ordentlig summa till var och en i våra familjer. Radera bort alla hemska csn-lån och kvitta bolånen. Köpa hus. Skänka vidare till forskning för allvarliga barnsjukdomar.

Fem dåliga vanor?

Jag fikar alldeles för mycket, tur för mig att jag ammar! Annars hade jag suttit här med sju bilringar. Jag sitter på tok för mycket inloggad på facebook och läser statusrader och skriver kommentarer. Jag är så mörkrädd att jag inte vågar gå ut med soporna. Vilket innebär att efter klockan fem måste maken gå ut med dem. Jag har en invecklad telefonfobi vilket gör att jag helst inte pratar i telefon. Tycker dock ofta om att prata i telefon när jag väl har gjort det...? Jag slänger sällan något som har gått ur datum direkt. Det krävs ofta att det går en dag (eller vecka) innan det kommer i soporna. Varför? Jag vet verkligen inte.

Fem saker du gillar att göra?

Jag älskar att få skratta, med lilla Vide och Mikael och mina vänner. Känslan av att höra hur Vide kiknar av skratt när jag killar honom, är det finaste som finns. Jag gillar att duscha, jättevarmt och länge. Jag älskar att sova på mornarna... Tur för mig att Vide gillar att sova en sväng till efter frukosten. Jag tycker väldigt mycket om att dela på några praliner med en kopp kaffe som jag och maken sen analyserar och rangordnar. Jag stornjuter när jag är ute och går i solen, året om.

Fem saker du aldrig skulle köpa eller klä dig i?

One-piece... Gärna till sonen men aldrig någonsin på mig. Toppluva med stor rund boll. Tröjor med axelvaddar. "Visa magen tröja". Slips.

Fem favorit leksaker?

Datorn. Mobilen. Spisen! Kontokortet?! Cykeln.

Fem personer som jag vill utmana:

Hm... Känner inte så många som har egna bloggar, tyvärr. Men Malin!

Ja. Här var det inte mycket livat på sidan. Chocken över att inte kunnat slå sig ner för att äta en smörgås utan tio avbrott för att sjunga, vifta med fjärilsmobilen, amma en skvätt och tokdansa för bebisen, har gjort att de lite lugnare stunderna blivit grovt prioriterade till att till exempel försöka lukta något annat än sur mjölk och lite för mycket människa. En dusch och jag är i himmelriket.

Jag älskar att vara mamma. Men det är svettigt! Trodde nog inte på de som försökte förklara det innan. Nu tror jag inte heller på de mammor som säger att deras småttingar roar sig själva i denna späda ålder. Så pass att de bakar sju sorters kakor och spritsar tårtor. Och att bebisarna måste väckas efter elva timmars sömn för att ammas. För de finns de också. Och till dem blir det svårt att anförtro under barnvagnspromenaderna att under mössan hänger håret i små tovor, okammat och trassligt efter små ljuva nävar och lite uppkastad mjölk. Att man slutat försöka laga nyttig lunch och istället kapitulerat och låter maken köpa hem Dafgårds paket efter jobbet. Nej, nej. Det kan man inte säga. Man hummar med om deras hemmaprojekt och låtsasler lite och längtar efter de andra mammorna. De som vågar säga som det är.