perken

Efter en dag då några ord fått mig att känna mig riktigt nere tänkte jag ruska av mig det hela. Dumma ord som inte har någon vidare trovärdighet är bara onödigt att låta sig tryckas ner av.

Sagt och gjort. Maken fick komma och vi skulle fika. Vi fastnade för några små macaroons. "Jag vill ha två makaroner sa jag." "Hö, vad ville du ha sa du?", sa cafébiträdet och fnissade bakom handen. "En... en makaron...". Sa jag. Och inser strax att man inte alls uttalar det makaron, utan "macroon" eller liknande.

Men varför behövde hon fnissa åt mig? Kunde hon inte bara gett mig den? Lett och önskat mig en bra dag?