perken

Jag är fikatokig. Jag älskar att fika med en god vän, eller själv. Ensamfika har blivit ett väldigt positivt begrepp. Jag sitter vid fönstret, smuttar på mitt heta kaffe och äter det godaste jag för stunden kan hitta. Äter långsamt, betraktar människor, tjuvlyssnar och drömmer mig bort.

Att fika har samma verkan på mig som jag hör andra människor prata om när de har tränat. Jag har aldrig funnit samma känsla efter ett step pass. Däremot efter en timmes ensamfika, då är jag redo för det mesta och har laddat upp batterierna rejält!

Men det måste vara bra fika också. Jag har mina guldkorn. Brogyllen inne i stan. Da Matteo när kaffesuget kräver det bästa eller Nöller med sina underbara kolakakor och som ligger så mysigt till i Haga.

Idag ville jag testa något annat. Jag gick till ett nyöppnat café med en nyinköpt pocket för att dricka te och äta en kärleksdröm. Det var till utséendet ett fint café. Men trots det gråmulna vädret var inte ett enda av värmeljusen på borden tända. Ingen kokos på den enorma kärleksmumsen som var så torr att jag ofrivilligt hade smulor både på mitt och grannens bord. Mitt efterlängtade te smakade aromämnen. Inget vatten fanns att ta. Ingen musik. Att tjuvlyssna på andras samtal är trevligt en stund men inte allas! Här hörde jag vare sig jag ville det eller ej småbarnsmammans funderingar över föräldrarna och pensionärsparets utläggning om veckan som varit.

Det kräver revansch. Kanske redan imorgon.

En alldeles förträfflig ensamfika på Nöller innan jul.