perken

Ah!

När hungern går över i akut illamående krävs det desperata åtgärder. Jag famlade runt i kyl och frys medan magen ylade av förtvivlan. En matlåda med okännbart innehåll från förra månaden eller en lasagne utan kryddor som ännu inte slängts för det dåliga samvetet? Illamåendet nådde genast bredare karaktär men så fick jag till min lättnad syn på korv!

Grillkorv och korvbröd med chilisås och bostongurka. Så mycket fortare och godare kan det inte bli i katastroflägen som dessa.

Stekpannan på och in med korvbröden i micron. Så länge, så bra. När så äntligen efter sju långa minuter, när jag ska ta upp korven som jag delat och ska lägga in i brödet. Jo, då liksom hoppar den upp i luften som om den plötsligt fått liv. Den gör en flottig piruett, mellanlandar på min tröja för att sen ta sin tillflykt på golvet. Mycket irriterad inser jag att jag nu är en fettfläck rikare och en halv korv fattigare. Men jag är ändå inte den som bara ger upp. Jag tänker att en och en halv korv är bättre än ingen korv. Och fläckar kan man nästan alltid få bort.

Jag sätter mig till bords. Slår upp pocketboken. Äter. Det är så fruktansvärt gott och magen blir så nöjd. Då. Just i detta läge går vår vita katt runt och bräker illavarslande. Nej, tänker jag. Nej, nej, nej. Men jo. Mycket riktigt. Han går till lådan och lägger några rejäla korvar medan oset sprider sig in i köket.