Nostalgi
Igår åkte jag och Lilleman in med maken till storstan. Först till makens kontor där det klämdes på litens goa lår och jollrades för fullt.
Efter den trevliga stunden bar det iväg till gamla kvarter. Med blandade känslor varvade jag gatorna med barnvagnen. Så mycket känslor och minnen från åren vi bodde där. Åren då vi var pirrigt nygifta och njöt av att bo så centralt att alltid kunna gå ut och äta på vilken sorts restaurang som helst och ändå bara ha tio minuter hem. Hur jag vandrat omkring med båda våra barn i magen, funderandes över livets stora ting. Evighetstrappan där jag sprungit upp och ner, om kvällarna med bultande hjärta och faktiskt med nyckelknippan hårt knuten mellan fingarna. Man visste inte. Det finns galna typer och mycket hände i vår del av stan.
Och så människorna. Så många bara i våra kvarter att det inte finns en chans att hålla reda på fler än en handfull. Lite mer piffiga och kanske lite mer stressade. En mamma med stram hårknut och svart elegant barnvagn synade mig upp och ner innan hon hastade vidare.
Fint var det. Men med en slags lättnad var det att stiga på färjan hem igen. För "hemma", det har det börjat bli, även om jag inte har helt koll på öns egna seder och bruk. Med sitt hav, den vackra karga naturen och alla människor som man börjar lära känna igen. Häromdagen träffade jag på en bekant och hennes mamma som jag aldrig träffat. "Ja, men vet du, dig känner jag igen! Du är den enda mamman på hela Hönö som har en röd barnvagn!". Annat än stan. Och väldigt fint.
Efter den trevliga stunden bar det iväg till gamla kvarter. Med blandade känslor varvade jag gatorna med barnvagnen. Så mycket känslor och minnen från åren vi bodde där. Åren då vi var pirrigt nygifta och njöt av att bo så centralt att alltid kunna gå ut och äta på vilken sorts restaurang som helst och ändå bara ha tio minuter hem. Hur jag vandrat omkring med båda våra barn i magen, funderandes över livets stora ting. Evighetstrappan där jag sprungit upp och ner, om kvällarna med bultande hjärta och faktiskt med nyckelknippan hårt knuten mellan fingarna. Man visste inte. Det finns galna typer och mycket hände i vår del av stan.
Och så människorna. Så många bara i våra kvarter att det inte finns en chans att hålla reda på fler än en handfull. Lite mer piffiga och kanske lite mer stressade. En mamma med stram hårknut och svart elegant barnvagn synade mig upp och ner innan hon hastade vidare.
Fint var det. Men med en slags lättnad var det att stiga på färjan hem igen. För "hemma", det har det börjat bli, även om jag inte har helt koll på öns egna seder och bruk. Med sitt hav, den vackra karga naturen och alla människor som man börjar lära känna igen. Häromdagen träffade jag på en bekant och hennes mamma som jag aldrig träffat. "Ja, men vet du, dig känner jag igen! Du är den enda mamman på hela Hönö som har en röd barnvagn!". Annat än stan. Och väldigt fint.
Kommentarer
Trackback
