perken

Idag har varit en dag med många små saker som tillsammans kanske gett en lite mindre rolig dag...

Idag var det ju Lucia. Dagen då barn, föräldrar och fröknar ska ha det väldigt trivsamt tillsammans. Fin sång, gott fika, allt det där.

Själva dagen började i yrt tempo. Jag kom tidigt, tidigt, knappt en människa var uppe. Jag kokade choklad, gjorde kaffe och dukade fint. Upp med stjärngirlanger och fort bort med duplobilar från fönsterbrädor och soffor.

När så alla kommit och vi fröknar fått de spända barnen i ett något sånär led börjar vi sjunga. Någonstans djupt inom mig finns det en lucia, jag har lussat runt i alla Faluns diverse kontor och byggnader i det berömda "Faluns luciatåget" och det har satt sina spår med något andra versioner och texter än i förskolan.

Jag skrålar på högt, för att kompensera för att halva barngruppen är mer upptagna med att vinka till mamma och pappa. Och plötsligt märker jag... INGEN annan än jag sjunger. För det är FEL Staffan Stalledräng! Och detta inser jag panikslaget halvvägs in i sången och jag blir så ställd att jag mitt i alltihop glömmer all text. Så inte blev det något solo heller. Lite klämkäckt drog jag i med vår versions andra vers och försökte låtsas som om att det var precis så det skulle vara.

Och sen... Sen blev hela dagen på kant. Tjuriga barn och stressad, tjurig fröken.

När jag så efter dagens slut väntar på nästa spårvagn och försöker släppa dagen och lyckligt ler mot vagnen som jag bara väntat i 2 minuter på. Då vet jag att något är fel. Jag är utelåst.