perken

Som förskollärare är tiden knapp och stressen ofta hög. Det hindrar liksom inte barnens fantasi på att ibland (eller mer ofta) driva en genom kreativa upptåg till att bli ännu mer stressad. Att säga "Snälla barn, spring inte iväg nu/häll inte ut allt vatten på bordet/rita inte på väggen med vattenfasta pennan/riv inte sönder min kalender/slå inte din kompis för fröken är väldigt trött och har väldigt lite tålamod" verkar snarare bidra till ökad aktivitet hos de små.

Men idag var jag smart, smartare än barnen! Vid frukosten som äts av både de stora 3-5 åringarna och de små 1-3 åringarna hos de stora och därmed även den otroligt spännande delen av huset med massor med roliga och speciellt små legobitar man kan stopppa i munnen, vill de liksom inte följa med tillbaka till de minstas vrå. När frukosten så dukats av och det var dags att återvända flydde mina tre minsta till rummet som är längst, längst bort och in bakom bråte och grejer. Med andra ord rätt svårt för en ej så vig eller liten person att krångla ut tre hala minstingar som just då minst av allt i livet vill göra som man själv vill. Idag var jag dock listigare än barnen:

- AAAAAAAAAAAAAhg! (Ropade jag och dundrade in i rummet). Nu ska jag fånga och äta upp er! Små gosiga magar vill jag ha! Aahg, aaagh!

Barnen stirrade häpet på mig och brast sedan ut i förtjusta pip och skratt och började springa varav jag sprang efter:

- Aaagh, aagh! Nu kommer jag och enda stället ni kan gömma er på är på den andra sidan!!

Barnen sprang under lyckliga skrik... Och det till andra sidan medan en lika lycklig fröken illa kvickt stängde grinden.

Något snopna blev de.