perken

(23.30) Vaken. Tänk om...? Tänk, tänk. Varför då? Hur ska jag
hinna? Men tänk om det inte...? Tänk om det blir så..? Men om?
Hur ska det gå? Hur ska det bli? Men tänk om det? Ifall? Tänk...?
Ah, nej! Klockan snart ett! Måste slappna av! Inte tänka, andas!
(01.20) Inte tänka, inte tänka. Men... Tänk om? Hur ska jag hinna? 
Kanske så? Kanske då? Men, kanske? Kanske inte? Men hur då?
Men om, när då? Eller inte? Å nej! Nu blir det bara sex timmars
sömn. Hur ska jag nu orka plugga? Bäst att dricka lite mjölk.
(02.30) Men om? Tänk om det? Tänk om? Tänk, tänk, tänk, tänk...
(02.50) Däckad.


Vissa nätter är det som om precis alla bekymmer, stora som små, växer till stora monsterbekymmer som verkligen måste lösas precis just nu, mitt i natten. Och på något ologiskt vis känns det väldigt förnuftigt och enormt viktigt att göra det innan morgondagen ska infinna sig. Men speciellt kreativ på bra lösningar måste jag säga att man inte är.

Jag avskyr sådana nätter. Speciellt när mannen och katten lugnt snusar ikapp på bägge sidor om mig.